Nyheter
– tarmen påverkade ryggraden, inte tvärtom
jul
Hur tarmarna mår påverkar ryggen? I det här fallet en jäst-överväxt.
Jag high-lightar studierna från texten först, sen kommer hela den text som jag tagit det ifrån.
En studie från 2022 med titeln ”The Effect of Gut Microbiota on the Progression of Intervertebral Disc Degeneration” visade att råttor med diskdegeneration hade ökade nivåer av inflammatoriska markörer i disken – vilket man kunde förvänta sig. De hade också tarmdysbios (obalans i tarmfloran). Behandling med FMT återställde inte bara mångfalden i tarmfloran, utan minskade även inflammation i disken, förbättrade matrixproteiner som kollagen II och aggrekan, och minskade skador på disken.
Sådana resultat leder till fler upptäckter. Vi står på jättars axlar, som man säger. Bra vetenskap.
Geng et al. (2023) visade ett direkt samband mellan nio specifika tarmbakterier och diskdegeneration. Bland annat var phylum Bacteroidetes starkt förknippad med ökad risk för degenerativa diskskador.
De använde även ”Reverse Mendelian Randomisation” – ett avancerat sätt att fastställa orsakssamband – och fann att sambandet var enkelriktat: det var tarmen som påverkade ryggraden, inte tvärtom.
Fler studier har sedan bekräftat detta i olika djurarter. Yao et al. (2023) visade hur tarmdysbios påverkade diskens struktur och funktion negativt hos kaniner. Studier på människor är nu på gång.
Här kommer en text från Dogs First Facebooksida, översatt till svenska med AI:
Del 1 – Evies historia och upptäckten av jästproblemet
Jag vill börja med att tacka dig för att du har skapat Yeast Defeat. Och för det andra vill jag berätta om mitt långa år med min fantastiska agilityhund, som inkluderat sjukdom, ett L7S1-diskbråck och insikten om en jästinfektion – vilket fått mig att misstänka att allt kanske varit kopplat hela tiden…
Den 1 januari hade min hund Evie plötsligt mycket ont, skakade och vägrade gå i trappor eller hoppa upp i soffan, tillsammans med flera andra symtom. Jag är väldigt noggrann med att observera mina hundar, så jag märkte direkt att något var fel.
Dagen efter gick vi till veterinären. Jag misstänkte att det kunde vara ett magrelaterat problem, efter tidigare problem med magsyra året innan. Samtidigt hade hon en kliande, röd öra. Veterinären behandlade örat med örondroppar och tog blodprov som jag begärde – allt kom tillbaka normalt.
De följande dagarna växlade hon mellan att ha ont och att leka med sina hundsyskon. Den 8 januari hade vi fått en remiss till Movement i Cheshire, där en MRI visade ett L7S1-diskbråck. Hon fick kortisonbehandling.
Jag blev helt förkrossad – det här året skulle ju vara vårt stora år! Jag och Evie skulle representera Team England på World Agility Open i Nederländerna. Tyvärr var jag tvungen att dra mig ur, och vår agilityresa har sett väldigt annorlunda ut sedan dess. Tack och lov har hon inte haft ont sedan dess och är på god väg att återhämta sig. Vi har precis börjat bygga upp lite agilityträning igen.
Jag började ta henne till en MSK-specialist (muskuloskeletal) som ständigt varit förvånad över hur bra hon svarat på kortisonet – att vi, sex månader senare, fortfarande inte haft något återfall. Vi diskuterade till och med om det kanske inte var disken som var huvudproblemet – om det kunde ha varit ett ”skov” av något annat. Och det är här historien vänder till det jag nu tror var ”något annat”.
Jag har kämpat med återkommande öronproblem hos Evie – bubblig mage, rapningar, kliande öron och ansikte, tasslickande, fjällig hud – i nästan ett år. Jag testade många produkter, har haft möten med näringsrådgivare och har desperat försökt undvika att få Apoquel utskrivet av veterinär.
I maj nådde jag bristningsgränsen och gick in i fullständigt forskningsläge. Jag insåg att hon inte varit riktigt bra sedan förra sommaren, då hon plötsligt blev akut sjuk en natt, följt av veckor med svullen mage och behandling med omeprazol.
Jag snubblade över en artikel i Dogs Naturally Magazine om jäst och jästinfektioner. Artikeln var fantastisk och jag insåg snabbt att det här var Evies problem – inte miljöallergier eller intolerans, utan jäst. Hon hade alla symtom – men den som verkligen väckte min uppmärksamhet var gråaktig hud och päls runt örat och vulvan. Något jag knappt hade tänkt på tidigare.
Det var då jag hittade Yeast Defeat och din hemsida. Jag var ivrig att prova – och redan nästa dag efter första måltiden med produkten var förändringen enorm. De fjälliga öronen var bättre, rodnaden minskade, tassarna luktade ingenting! Jag hade inte ens insett hur jästiga de luktade innan!
Det tog några veckor längre än rekommenderat för öronen att bli helt normala, och vi fick en lätt Herx-reaktion så jag behövde justera doseringen. Men nu mår hon äntligen så mycket bättre – och jag är så glad att jag hittade den här produkten, och att du skapade den.
Jag inser nu att hennes magsjuka förra sommaren troligen var startskottet för månader av öron- och klådbesvär. Jag tror att hennes tarmflora skadades så pass mycket att jästsvampen fick möjlighet att växa till och orsaka den obalans i magen som sedan påverkat allt.
Men jag började också fundera – kan detta ha utlöst diskbråcket? Är det sammankopplat?
Del 2 – Gut-disc-axeln och forskningen bakom sambandet
Jag började läsa på, främst om människor, och hittade begrepp som ”gut-spine axis” och till och med ”gut-disc axis” – alltså hur tarmhälsa kan påverka ryggraden och diskens tillstånd.
Jag är nu nästan övertygad om att problemen i hennes tarm bidrog till hennes diskbråck. Jag har såklart inga fysiska bevis, men om jag hade mer pengar skulle jag gärna göra en ny MRI på henne nu när vi jobbat på hennes tarmhälsa – återhämtningen har varit anmärkningsvärd. För mig är sambandet mellan Evies hälsoproblem under det senaste året nästan omöjligt att förneka.
Jag har alltid försökt ge mina hundar den bästa kosten – de är råutfodrade – men detta har verkligen öppnat mina ögon för så mycket mer. Jag hoppas få lära mig ännu mer. Har du hört något liknande? Jag skulle gärna vilja ta del av relevant forskning.
Visst är det fascinerande?!
Jag älskar verkligen sånt här. En odiagnostiserad jästinfektion är tydligt mycket inflammatorisk för tarmen. Eftersom 80 % av immunförsvaret finns runt tarmen är det som att sparka på ett getingbo när tarmen irriteras. Systemisk inflammation påverkar allt – inte bara organ och hud, utan även hjärna och ryggrad. Jag hade aldrig tänkt så mycket på just ryggraden förut.
Men ta min hund Dudley som exempel. Han är 12 år nu. Han är som en reklampelare för återhämtning – opererades för ett stort diskproblem vid 1 års ålder. Nu har han precis blivit undersökt av en veterinär specialiserad på ledsjukdomar och hon sa att hans ryggrad är ”anmärkningsvärt fri från smärta eller påvisbara problem”.
När det gäller forskning så finns det absolut. Och som så ofta är det fekal mikrobiell transplantation (FMT) som kommer till undsättning!
En studie från 2022 med titeln ”The Effect of Gut Microbiota on the Progression of Intervertebral Disc Degeneration” visade att råttor med diskdegeneration hade ökade nivåer av inflammatoriska markörer i disken – vilket man kunde förvänta sig. De hade också tarmdysbios (obalans i tarmfloran). Behandling med FMT återställde inte bara mångfalden i tarmfloran, utan minskade även inflammation i disken, förbättrade matrixproteiner som kollagen II och aggrekan, och minskade skador på disken.
Sådana resultat leder till fler upptäckter. Vi står på jättars axlar, som man säger. Bra vetenskap.
Geng et al. (2023) visade ett direkt samband mellan nio specifika tarmbakterier och diskdegeneration. Bland annat var phylum Bacteroidetes starkt förknippad med ökad risk för degenerativa diskskador.
De använde även ”Reverse Mendelian Randomisation” – ett avancerat sätt att fastställa orsakssamband – och fann att sambandet var enkelriktat: det var tarmen som påverkade ryggraden, inte tvärtom.
Fler studier har sedan bekräftat detta i olika djurarter. Yao et al. (2023) visade hur tarmdysbios påverkade diskens struktur och funktion negativt hos kaniner. Studier på människor är nu på gång.
Och så har vi min vän. Dålig rygg, utskjutande diskar, klämd vagusnerv. Spelade trummor, kunde inte längre. Men han tog tag i sin kost, gick ner i vikt – och vips, så försvann problemen. Läkarna lyckades inte med sina operationer eller mediciner – för de adresserade aldrig grundproblemet.
Det är alltid det som är kärnan.
För hundar finns ännu inga specifika studier – men jag behöver inga fler bevis för att misstänka samma sak händer med Evie.
Men det intressanta är att nästan all forskning fokuserar på bakterier – vår fixering. I Evies fall, och hos så många andra hundar, var det inte bakterierna som var boven. De var bara störda av något annat – en odiagnostiserad intern jästinfektion. Och så länge den inte behandlas, fortsätter elden att brinna.
Hur intressant är inte det?
Hur många ortopeder har ens funderat på en sådan koppling?
Sluta aldrig att forska. Det är ofta de drabbade själva som hittar guldkornen – enkla lösningar som kan återställa hälsan.
Man måste inte bara acceptera sjukdom som något oundvikligt.
Det finns ett samband. Det finns en orsak. Och då måste det finnas en lösning.
Men om du aldrig letar – kommer du heller aldrig att hitta den.